Känner mig mörbultad...känner mig som något katten har släpat in men till skillnad från den stackars mörbultade och ångestfyllda musen är denna mus en glad mörbultad mus.
Söndagar är min långlöpningsdag men redan i morse började ursäkterna för att inte ta mig ut. Åskan var en fin ursäkt för att slippa morgonlöpa och istället ligga kvar i sängen och gosa. Därefter sköt jag på det om och om igen med att jag ska bara... Eller med kommentarer som "det ser ut att bli regn", "men fy nu blåser det ju", "jag kan inte springa utan musik och om det blir regn kan jag inte ha telefonen med mig" och den bästa "men jag fryser". Henrik blängde på mig med svarta och farliga ögon och då är det bara att dra svansen mellan benen och snöra på sig dojjorna.
Sagt och gjort, ingen musik och med alldeles för mycket kläder på mig tog jag mig ut. Var så fruktansvärt omotiverad och med noll lust överhuvudtaget. Tänkte att jag nog bara skulle ta milen och kanske försöka mig på en bra tid där istället. Kämpar fortfarande med att till en början klara 1 mil under 50 och nu skulle jag minsann börja jaga tiden.
När jag väl kom ut på vägen så flyttade jag tanken till att jag istället skulle ta den rundan som jag gjorde förra söndagen men nu blev det att jag sprang åt andra hållet. På tok åt fel håll, ett håll med svag lutning uppför i stort sett hela vägen...kändes det som. Benen ville inte följa med och jag hackade i tempo och kom på mig själv flera gånger med att öka...sakta in...öka...sakta in. Det tog otroligt mycket energi. Efter 7 km var jag redo att kasta in handduken men då slog tanken mig att då måste jag gå hem 7 km och det skulle ta alldeles för lång tid. Matade på med flåset som sällskap. Eftersom jag inte hade musik i öronen så lyssnade jag på mina steg istället, att försöka springa på ett sätt som gör att fotisättningen inte ekar så mycket utan att det blir ett mjukt ljud. Det är väl det enda positiva med att springa utan musik, att man kan höra när stegen blir för tunga och ljudliga och det är också då man tappar hållning och fart. Jag höll en god hållning genom att hela tiden lyssna på mitt löpsteg.
Vid 11 km var det som om jag helt plötsligt fick ny energi och med lättare och snabbare steg kändes det inte lika tungt längre. Kanske berodde det på att jag visste att jag snart var hemma, bara 2.5 km kvar. Framme vid korsningen som leder upp till området hade jag sprungit 13 km och då kom tanken att det vore ju roligt att springa 15 km. Jag springer 1 km till och sen vänder jag hem igen. 1 km blev 2.5 km och väl hemma stannade klockan på 17.22 km med en tempotid på 5.35 km/min.
Tänk va! Helt plötsligt från inget träningssug till ett PB på långdistans i ett sträck, med bara 4 km till en avklarad halvmara! I våras lyckades vi springa 30.38 km terräng men det tog ju oss hela dagen med massor av pauser, så den turen räknas inte in i mitt PB.
Nästa vecka ökas distansen med 1 km och då är det 18 km löpning som gäller, oavsett lusten till det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar