Löparsugen...javisst! Varmt som satan...absolut! Idiotiskt...inte ett dugg!
Jag och Världens bästa löparsällskap visste att det fanns stigar och grusvägar någonstans och troligtvis på andra sidan sjön vilket också blev vår färdriktning. Mycket riktigt...vår löpturs underlag blev en blandning av grusväg och smala stigar förbi en miljard och vissa alldeles spegelblanka små fisketjärnar.
Saliga som Ave Maria njöt vi av den fantastiska natur som omringade oss till dess av vi tog en avstickare in på en snårig stig över ett kalhygge som fick mig att fundera på om det var en stig överhuvudtaget eller om vi redan blivit drabbade av solsting efter dryga 2 km. Det ända som upptog min hjärna var orm orm orm samtidigt som Världens bästa löparsällskap tänkte fästing fästing fästing...inget dera drabbade oss tack och lov.
Planen var att bara ta det lugnt och att springa tills det tog stopp helt enkelt. Det gick i ett långsamt och pratvänligt tempo och solen var så där brännande het, som Brädan...ja ni vet...den där Pitten...och längtan efter skuggiga områden kändes som återkommande belöning.
Efter ca 8 km började vätskebristen göra sig påmind för oss båda med håll i midjan. Att greppa två lagom stora stenar och klämma om dom i händerna gjorde verkligen susen och när väl mitt håll hade gett vika var det bara att lämna över de svettiga stenarna till Världens bästa löparsällskap.
I början av vår löptur hade vi spanat in ett sandtag och pigga och alerta som vi var då så lät förslaget om att springa uppför taget som en briljant idé. 11.24 km senare, trötta, törstiga och ont lite här och där var idén inte lika lockande. Ingen av oss ville backa ur, stolta som gårdens största tuppar tog vi oss upp med de allra sista krafterna som fanns kvar. Det blev bara en gång upp till toppen för att sedan lite lätt vimmelkantiga och illamående gå hem till våra tält, dricka mängder av saft och sedan svalka sig i sjön. En jobbig men härlig sommarlöpning tillsammans med fantastiskt sällskap, vän och underbar natur. Precis som jag vill ha det!
Efter att ha berättat om vår sandtagshistoria ville även resten av familjen prova. Roligast tyckte barnen var att springa nedför och jag kan inte mer än att hålla med dom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar